Inledaren

Varför verkar det som om en så stor del av alla arbetsgivare är ondskefulla monster? Vad är det som gör att en så stor del av dem tror att de har rätt att utnyttja och lura oss, behandla oss som horor, betala för sig och sedan kasta bort oss?

Själv är jag inne på min tredje ondskefulla (fd) arbetsgivare; en äldre manlig egen företagare som helt uppenbart tycker sig vara lite förmer än alla andra arbetsgivare och människor som måste följa den svenska lagstiftningen, och som tycker sig ha rätt att lite hejvilt efter eget tycke hitta på sina egna anställningsformer… En annan var den feministiska/socialistiska organisationen som inte bara hade den härliga inställningen att det man betalat för och följaktligen köpt (dvs de anställda) får man utnyttja och göra vad man vill med utan även nöjde sig med att, för ett heltidsplus-jobb, betala ut en liten pittoresk lön på 12000kr före skatt, och antagligen tänkte sig att de anställda unga kvinnorna skulle betala sina räkningar med den tillfredställande känslan av att arbeta för något man tror på. Eller så tänkte man sig att de unga anställda kvinnorna säkert hade någon pappa eller man som kunde skjuta till de pengar som behövdes för att de unga anställda kvinnorna skulle kunna klara sin ekonomi, överleva och försörja sig själva och sina eventuella barn. Alternativt bekymrade de sig inte alls om de anställdas överlevnad, eller såg någon feministisk/socialistisk motsättning i arbetsvillkoren, ty de anställda hade ju trots allt tackat ja till tjänsterna självmant, och dessutom var arbetet ändå så påfrestande att den normala anställningstiden för tjänsterna var omkring ett år per anställd, så att de anställda så att säga ändå skulle slutförbrukas på arbetsplatsen var redan intänkt i arbetsgivarens övergripande system. (När vi i fackklubbstyrelsen skulle omförhandla dessa bisarra villkor med arbetsgivaren i ett nytt kollektivavtal menade klubbstyrelsen att vi gudbevars inte kunde ställa krav på arbetsgivaren så att den blev ledsen – ty majoriteten av fackklubbsstyrelsen satt även i arbetsgivarens organisationsstyrelse och kände sig tvungna att bidra med någon form av balans…)

Det kanske är mina egna referensramar, men jag får en allt starkare känsla av att unga män klarar sig något bättre i arbetslivet och på arbetsmarknaden. Att de mer sällan blir sådär
uppenbart utnyttjade och lurade, bespottade eller nedtryckta. Att de kan bibehålla en något positivare inställning till förvärvsarbete än vi andra och där deras arbetsliv trots allt verkar funka ganska bra. Kanske uppfattas deras så kallade framåtanda när de ställer krav som någon slags självklar sundhet? Kanske är vägen redan beredd för dem, kanske är det gamla könsroller och upplevelser av män som potentiella familjeförsörjare som spökar? Kanske är det bara så att människor med penis inte gärna lurar och utnyttjar andra med penis? Antingen för att de är rädda för att få stryk tillbaka av någon i samma fysiska liga, eller så känner de någon slags otäck ryggdunkarsolidaritet med sina manliga anställda.

Men i slutändan är vi ändå fast i samma system; ett samhälle uppbyggt på och kring en idé om att alla människor måste förvärvsarbeta för att överleva, om att man måste sälja en del av sitt liv - sin tid – för att få fortsätta leva och där ingen kan välja att leva sitt liv på något annat sätt. Vi kommer inte undan att köpa el, mediciner och annat som vi inte på eget initiativ och förmåga kan skapa åt oss själva; vi kan inte välja bort att vara en del av arbetsmarknaden hur dålig den än är eller hur dåligt den än passar oss som människor. Vi lever under ett totalt tvång och själsligt förtryck utan 4 några verktyg för att komma undan. Och inte nog med att vi tvingas sälja oss själva för rätten att leva och är tvingade till livslång prostitution, vi ska tydligen också acceptera att inte kunna överleva ekonomiskt på den futtiga lilla lön som ges åt oss, acceptera att bli illa behandlade och kränkta i vårt förvärvsarbete och kastas bort som sopor på arbetsmarknadens avfallshög när arbetsgivaren i arbetsrättslig mening våldtagit oss färdigt! Efter att ha följt SVTs och Uppdrag gransknings senaste reportage om dagens svenska arbetsmarknad står det klart att gränserna mellan verklig prostitution och kriminalitet och de jobb och slavkontrakt unga erbjuds är på väg att suddas ut och grumlas – vad blir tillslut skillnaden mellan att ha ett riktigt arbete och att tjäna sina pengar på samhällets skuggsida om riskerna storleksmässigt börjar närma sig varandra medan den konventionella lönetryggheten blir allt lägre? Om dagens unga går till sina förmodat trevliga kontorsarbeten där de i smyg gråter i sina ergonomiskt utformade skrivbordsstolar, känner sig behandlade som horor av en ondskefull köpare och inte kan leva på sina löner, vad ska hindra dem från att öppet leva liknande liv utanför den konventionella arbetsmarknaden?

Om inte ens tryggheten eller det mänskliga värdet är större i arbetslivet än på den kriminella marknaden, vad ska då arbetsmarknaden konkurrera eller locka med? Det är ju inte utan att man önskar att man vore född i en mer hårdför tid som man följer utvecklingen, en tid där arbetsmarknadens principer tydligare ställdes på sin spets och den som valde bort solidariteten gentemot arbetskamraterna eller modet att våga stå upp för sina rättigheter mobbades ut av sina kollegor och svartlistades som förrädare hos stadens hela yrkeskår. Till ett samhällssystem där man var mer rädd för sina arbetskamrater än sin arbetsgivare och där även de fega och rädda, eller de som inte begrep bättre, solidariskt tvingades ställa krav, inte bara för att överleva rent ekonomiskt då kraven var nödvändiga utan
för behålla någon form av självrespekt och mänsklig värdighet, liksom samhörighet och gemenskap. Även om man kanske inte kan ställa samma krav på alla människor när det kommer
till att göra motstånd, ställa krav eller stå upp för sina rättigheter måste man ändå tillåta sig själv att få undra över dagens (missriktade?) solidaritet och daltande med de så kallade fega fjäskaporna som finns på de flesta arbetsplatser. De som arbetar mer än vad de är anställda för att göra så att arbetsgivaren får möjlighet att kräva orimliga insatser även av de andra, de som hellre går till socialen när lönen inte räcker till de nödvändigaste räkningarna än att kräva högre löner, eller flyr från de dåliga arbetsvillkoren eller arbetsgivarens respektlösa beteende mot anställda genom att hoppas att allt ska bli bättre bara kontoret får nya gardiner – vad är det de tror att de ska uppnå genom underkastelse? Hur långt tror de att de ska komma på fjäsket? Väntar de på att arbetsgivarens goda fe ska stiga ner från himlen och plötsligt befria dem från orättvisorna? Vad är de så rädda för, hur mycket värre kan stämningen på arbetsplatsen egentligen bli?

Är solidaritet något man ska kunna komma undan bara för att man är feg och konflikträdd? Ska enskilda fjäskapor på en arbetsplats indirektkunna se till att ingen kritik kan yttras förverkligas då arbetsgivaren alltid kan använda dem som exempel på arbetsvillkorens förträfflighet – fjäskaporna är ju till synes nöjda och kritikerna bara besvärliga eller lata upprorsmakare! Det är inte heller helt utan att man undrar över hur arbetsgivarna tänker; de kan väl, kära nån, ändå inte tro att vi arbetar endast för att tillfredsställa oss själva?!

Vi lever i ett totalt rådande systemfel, men det är bara vi själva som har lösningen. Kanske ska man istället för att arbeta fackligt ta sig en allvarlig funderare på sin framtida försörjning i ett större perspektiv och planera för ett liv som hemmafru åt någon man som stryks medhårs på arbetsmarknaden, skapa rabalder och propagera för en feministisk helomvändning i arbetslivet enligt slogan ”hellre ekonomisk beroende av en man som bryr sig om en än av en arbetsgivare som inte gör det”? Att som ung kvinna lönearbeta lönar sig tydligen inte! Och man måste undra: Vart är samhället på väg när ungdomarna mumlar om att det var bättre förr?

/Ida Luther Näsholm, ansvarig utgivare