Vad nu då?!

Ohlypopulismen vinner inga sympatier för en ansvarsfull vänster

I partiledardebatten i juni lyfte Lars Ohly upp frågorna om ojämlik vård. Han menade att det faktum att det fanns fler vårdcentraler på Östermalm än i Botkyrka trots att det fanns mer än dubbelt så många invånare just i Botkyrka var ett exempel på ojämlik vård. Exemplet är visserligen talande men Ohlys problem är när han framställer det som att det är Östermalm, med många vårdcentraler som utgör problemet och inte Botkyrka som har få vårdcentraler.

I någon mening måste väl en lättillgänglig vård vara det mest eftersträvansvärda? Jag menar, hellre många vårdcentraler än få, men uppenbarligen är problemet att Östermalm har många vårdcentraler vilket innebär att det i vänsterpartiets, nåja, Lars Ohlys Sverige är betydligt bättre att ha det sämre, då kan man inte läggas en god levnadsstandard till last. Ibland får man intrycket av att målet med vår socialistiska och feministiska politik är att de som har det bra ska få det lite sämre, trots att detta måste vara motsatsen till den politik som i sanning går i en progressiv riktning.

Problemet är också Ohlys logiska kullerbytta som är smått tragikomisk. Dels är det faktum att Lars Ohly jämför en stadsdel, Östermalm är en del av Stockholms kommun, med en kommun. Jämförelsen i det fallet blir lite märklig eftersom det ingalunda finns belägg i hans påstående för att hela Stockholms kommun skulle ha fler vårdcentraler per invånare än Botkyrka, även om jag i skrivandets stund inte kan bevisa motsatsen heller. Min mening är att man inte ska jämföra äpplen och päron, inte ens för att plocka billiga poäng åt det parti i vilket jag varit medlem i ett antal år nu.

Dels är det också lite märkligt när Ohly drar upp Botkyrka som exempel, det måste väl ändå vara att kacka i eget bo? Botkyrka är ju en av få kommuner i Stockholms län som trots allt styrs av en rödgrön majoritet med Mats Einarsson som vänsterns starke man. Hade det inte varit mer taktiskt att ta upp och jämföra med en annan borgerligt styrd kommun, det hade knappast försämrat själva polemiken.

Klasskamp och klasshat är två vitt skiljda saker i min värld. Klasskamp är kampen för socialismen och feminismen, för ett samhälle utan klassmotsättningar. Klasshat däremot är en annan sak, nämligen en stämning där man fokuserar mer på att vara arg på de som har det bäst i samhället än att själv försöka få det bättre.

Jag vill att vänsterpartiet ska vara ett trovärdigt och ansvarstagande parti. Därför tror jag att det är fel väg att gå att försöka gestalta klasshat istället för konkret klasskamp, en kamp som i allra högsta grad är aktuell just inom vården.
/Jonas Lundgren, krönikör

- Jonas hackar (på): Klasshat istället för klasskamp

+ Jonas backar (upp): Den konstruktiva vänstern som i min mening Vänsterpartiet Lidingös studiecirkel under våren är ett bra exempel på, högt till tak, långt från botten.
____________________
När började vi krama ISAF?

Jag har all respekt för våra vänsterpartistiska riksdagsledamöter, men ibland undrar jag hur mycket man får falla till föga för den parlamentariska majoriteten utan att man framstår som självutplånande och politiskt förvirrad. Detsamma gäller tyvärr också partistyrelsen. Mitt påhopp kan, såhär i inledningen verka något plumpt, men låt mig förklara anledningen till denna min irritation. Det handlar om kontakt mellan partiets fotfolk och partiets ledning och om partiets relation tillhistoriska fakta.

ISAF och NATO har aldrig setts med blida ögon av vårt parti, men historien visar ett undantag, den första omröstningen om svensk trupp i Afghanistan. Efter detta historiska snedsteg, som gladeligen används av ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wolodarsky för att misstänkliggöra och ironisera över det vänsterpartistiska krigsmotståndet, återupprepar sig nu historien. Det är som att vi är det enda politiska parti i Sverige som inte kan lära av historien. I och med det svenska intåget i Libyen har vänsterpartiet, till skillnad från sina svenska socialistiska lillebröder i SKP, Kommunistiska Partiet, Svenska Clartéförbundet och Rättvisepartiet Socialisterna, åter gjort vår antiimperialistiska politik en otjänst. Visst ska Kadaffi bort, precis som talibanerna, Shahen av Iran, Pinochet, och alla de andra. Men om man bara slänger ett öga på de historiska konsekvenserna av militära insatser i tredje världen under 2000talet ser man prov på att det västerländska engagemanget ingalunda är så hyggligt och idealistiskt som man vill göra gällande. Libyen, Irak och Afghanistan har tre saker gemensamt; diktatur, utsatt läge och olja. Tre goda anledningar till krig och ockupation som egentligen bör läsas baklänges; Olja är det som från början väckt intresset för dessa länder i västvärlden, ett utsatt läge är det som gör det relativt riskfritt, inga risker för större egna förluster, att gå in i landet med militärmakt och diktatur är det som ska legitimera och rättfärdiga den i det närmaste kolonialistiska ockupationen som följer i krigets spår. Ockupationen i Afghanistan har pågått sedan 2001, om man bara ville väl och var hyggliga, hur kommer det sig då att utländska styrkor inte lämnat landet idag 10 år senare?

/Jonas Lundgren, krönikör

- Jonas hackar: Oförnuft och okunnighet som
leder till ifrågasatt trovärdighet i frågar som har
med krigsmotstånd att göra.

+ Jonas backar (upp): Asylkommittén och
Läkare i Världen som gör sitt bästa för att
reparera de skador som svenskt oförstånd är
med om att skapa. Sorgligt att en av de drivande
krafterna i krigshetsen är vårt eget parti…