Bitterfittor och fula fiskar

Det sägs ju att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna. Dessvärre verkar det ju även vara sant och korrekt och riktigt.

Ingen har väl lyckats missa polischefen Göran Lindbergs förnedningssexköp av småflickor, inte heller hans enorma engagemang och insatser för en jämställd poliskår eller för rättssystemets inställning till sexbrottsoffer. Polischefen som kvinnojourer dyrkade som en idol och som den dåvarande regeringen höll bakom ryggen för att de trodde att han förändrade ordningsmakten inifrån. Polischefen som gömde sig bakom ett hårt skal av politisk korrekthet och chockade alla genom att visa sig vara ett äckligt gubbsvin.

Det man missar är väl i sådana fall att han inte på något sätt är unik, det är tyvärr alltid samma visa när kommer till jämställdhetsarbete och manliga aktivister, feminism och män. Är det inte härskartekniker och kvinnoförnedrande raggningssällskap med efterbliven kvinnosyn bland de egna feministiska kollegorna så är det toalettsex och prostitutionshärvor med jämställdhetsivrande polischefer, eller porrklubbar och högt uppsatta politiker.

Tyvärr finns det, om man ser till brottsstatistiken, många ”vanliga” och på ytan högst alldagliga män som njuter av att slå, förnedra och våldta kvinnor och om man åker kollektivt, går i skolan eller går ut på krogen kan man även höra hur de brukar prata om det när de umgås i grupp, vilket förvisso naturligtvis både är otäckt, otryggt och allmänt vidrigt (även om man vid det här laget är så avtrubbad att man inte längre riktigt chockas av det). Men de riktiga vidriga asen, som gömmer sig och planerar sina tilltag, organiserar sig i hemliga nätverk och ondskefullt angriper genom noga preciserad back-stabing med väl avvägd brottslighet finns tydligen - hör och häpna och det är ju helt galet - i kvinnorörelsen! I de feministiska organisationerna och i polisledningen och i domstolsväsendet. De finns bland alla dem som ska upprätthålla våra politiska värderingar om lika värde. Bland dem som gärna låtsas att de vill se en bättre värld. Bland de riktigt trevliga, högt uppsatta och välutbildade männen. Bland dem vi bjuder in till föredrag och äter lunch med på jobbet.

Insn´t it ironic sjöng Alanis Morisette om livet, Vem försökte han lura, sig själv eller oss, frågar sig Lars Lindström efter polisavslöjandet om Göran Lindberg. Och man börjar ju undra vad dessa fula fiskar gör i jämställdhetsarbetet. Om det är ett sätt att döva det dåliga samvetet att börja engagera sig i jämställdhetsfrågor på fritiden, eller om bara är ett sätt att hitta nya offer att förnedra. Man börjar undra; finns det överhuvudtaget en gemensam strävan, när så många män som påstår att de arbetar för jämställdhet har en helt annan, egen, dold, agenda.

Jag tror inte att jag är den enda feministen som känner sig djupt kränkt och besviken över fenomenet eller ibland undrar om det är värt besväret med allt arbete för kvinnor och mäns lika värde och lika livsutrymme, eller ännu värre, känner sig misstänktsam mot män som engagerar sig i den feministiska debatten, trots att man vet att det är fel och kontraproduktivt. Jag är inte den enda som känner sig bitter, även om jag tycker att jag egentligen inte har tid att slösa energi på eländet.

Framför allt vet jag att det inte är värt besväret. Främst handlar det om att koncentrera sig på sin egen strävan att förändra samhället, att koncentrera sig på vad man själv tror på, och hoppas att så många som möjligt, både män och kvinnor, vill vara med, och ansluter sig till den valrörelse vi är i färd med att genomföra. För som läget är och som samhället ser ut fortsätter jag gärna att vara feminist och en arg bitterfitta, även om jag hellre skulle slippa, och jag tror att väldigt många med mig känner likadant. Jag menar, det är ju bara att se sig omkring, det är klart som fan att vi är arga!

/Ida Luther Näsholm