A-kassans svek och regeringens tystnad

Under de senaste ett och ett halvt åren har jag varit i kontakt med a-kassan två gånger; först när jag i samband med den ekonimiska krisen blev uppsagd från mitt heltidsjobb och ansökte om ersättning och sedan ett år senare när jag var klar med de "ofrivilliga" universitetsstudierna som jag hoppat på för att slippa vara arbetslös, och återigen stod i samma situation utan arbete.

Ska jag vara ärlig så upplevde jag kontakten med min a-kassa (Unionen) som ett totalsvek, både från a-kassan själv och från den nya regeringen som gärna ser att alla som förlorar jobbet plågas riktigt mycket innan de hittar ett nytt jobb. Inte för att det tog 3 månader för dem att betala ut den första ersättningen när jag först blev arbetslös medan vi medlemmar måste vara extremt noga med att alltid betala in våra avgifter till dem i tid, eller för att de nya lagändringarna sätter arbetslösa i en ännu mer utlämnad och omänsklig situation och a-kassan var dålig på att styra upp detta, utan för att mitt eget fackförbund misstänkliggör och spottar på sina egna medlemmar så fort det kommer till att betala ut den arbetslöshetsersättning de själva varit med och drivit igenom och i alla sammanhang gör allt för att förvara. För att de väljer att girigt tolka lagen om arbetslöshetsersättning på mest tänkbara regida sätt, inte för att de måste utan bara för att det blir billigare.

Första gången var beskedet från a-kassan att jag skulle få heltidsersättning - men bara om jag efter 75 dagar sa upp mig från mitt "extrajobb" som fritidspolitiker. Ett uppdrag som ger mig max 800 kr i månaden efter skatt. Men enligt Unionens tolkning (andra fackförbund tolkar lagen annorlunda) är alla jobb och inkomster lika och de anser att man inte får tjäna några pengar alls om man är arbetslös, inte ens som folkvald representant - ett "jobb" man för övrigt inte bara kan säga upp sig från hur som helst. När de 75 dagarna gått "valde" jag att börja studera igen istället för att söka nya jobb.

Andra gången, när mina två terminer på universitetet passerat, var beskedet att jag kunde få tillbaka min arbetslöshetsersättning - men bara om jag tog tillbaka min ansökan till högskolan. Det var alltså inte tillåtet att ha en plan B och försöka arbeta på fler möjliga alternativ för framtiden, om man inte skulle hitta ett jobb, vilket ofta är svårt för oss unga. Är man arbetslös får man inte ha en plan B som t ex studier, utan Unionen anser uppenbarligen att det är bättre att unga människor sitter hemma och är arbetslösa månad efter månad utan att ta tag i sitt liv. Visar man framfötterna och försöker lösa sin framtida livssituation och söker till en utbildning utifall man inte skulle lyckas hitta ett jobb inom de närmsta månaderna går man miste om rätten till ersättning. Enligt fackets tolkning alltså, inte enligt lagen i sig.

Och då ska man ha i minnet att a-kassan och inkomstförsäkringen inte bara fungerar som en vanlig bilförsäkring, dvs delvis är en privat försäkring man helt valfritt köper sig av en privat aktör, försäkringsbolag eller fackförbund, för att skydda sig mot ekonomiska problem (höga reparationskostnader eller inkomstbortfall), och delvis en statlig och demokratisk angelägenhet som alfa-kassan eller trafikförsäkringen. A-kassan, utöver alfa-kassan, är mer än så; a-kassan har alltid varit, och kommer alltid att vara så länge den är facklig, en lönekartell mellan organisationens medlemmar. De medlemmar som är i arbete betalar genom sin medlemsavgift tillräckligt hög ersättning till de medlemmar som för tillfället är arbetslösa för att de inte ska ta arbeten till lägre lön än vad de arbetande får, och man håller på så sätt lönerna uppe inom branchen.

Därför är det lite märkligt när fackförbund som Unionen väljer att gå emot sin egen idé om att motverka lönedumpning och tvärtom väljer att medverka till att unga människor tvingas ta arbeten till lägre lön och sämre (läs otillständiga) villkor inom branchen och därmed dumpar villkoren för alla. Vad som är ännu mer märkligt är regeringen genom att inte agera godkänner a-kassornas tolkning av lagen trots att den går rakt emot regeringens arbetslinje och idé om att människor ska uppmuntras till att ta tag i sina liv.

Den som har två eller fler deltidsjobb för att försörja sig och förlorar ett av dem, säg på 70%, får alltså bara ersättning från a-kassan om hon SÄGER UPP SIG från det jobb på 30% hon har kvar! Och unga människor som efter flera månaders arbetslöshet söker en utbildning på universitetet till nästkommande termin, ifall att de inte skulle få ett jobb under de närmasta månaderna heller, förlorar sin ersättning!

Oavsett vilket parti man röstar på måste det vara självklart att det är bättre att tjäna 30% av sin inkomst själv och få 70% ersättning från a-kassan än att få 100% i ersättning. Och det måste ju vara bättre att unga människor planerar för framtiden och försöker hitta alternativa sysselsättningar än att de bara sitter hemma och väntar, söker jobb och tappar självförtroendet?

På detta verkar regeringen inte ha något svar, eller lösning. Vilket är konstigt med tanke på hur man hetsat omkring med arbetslinjen i högsta hugg dagarna i ända, och allt som oftast talar om hur dåligt det är med sysslolöshet, och hur viktigt det är att inte straffa dem som tar egna initiativ och har ett uns drivkraft.

För fackförbundens del är det ju meningslöst att sälja en försäkring som inte fungerar och som aldrig ger utdelning när man behöver den. För vem köper en sådan? Även som lönekartell är den meningslös. Dessutom blir fler människor helt utan skydd och istället får samhället betala via det socila biståndet...

Trots all den här andra geggan kan jag inte släppa Unionens hjärndöda tolkning; hur blir man mindre arbetslös av att ta tillbaka en ansökan till högskolan?

Lidingö 22-07-10
/Ida Luther Näsholm