Hellre vänsterpartist i Danderyd

Just nu lyssnar jag på Göran Hägglunds gamla sommarprogram i P1. Poddradio heter det och det är genialt. Man kan ladda ner program som sändes för länge sedan och återuppleva dem. Jag tycker påfallande bra om programmet som till stor del handlar om civilkurage och att visa civilkurage. Sådan som jag är drar jag genast kopplingen till mig själv och det som ligger mig nära. Jag är vänsterpartist i Lidingö, en av Sveriges absolut mest borgerligt dominerade kommuner. Det är inte lätt alla gånger. Ofta ifrågasatt och skälld för stalinist. Trots att jag är övertygad om att jag älskar frihet mer än de flesta liberaler. Frihet för mig är nämligen när alla människor har samma möjligheter att göra vad de vill, en frihet där vissa behöver kämpa hårdare än andra för att ta sig fram är ingen total frihet för mig.

När jag lyssnar på socialministern som berättar att civilkurage är att våga stå upp för sina åsikter även när det kostar, så dras mina tankar direkt till mina partikamrater här i kommunen. För det är inte lätt. Därför är vänskapen lika viktig som politiken, att både vara produktiva och konstruktiva men samtidigt ha roligt.

Under senare tiden har jag allt mer irriterats av stickorden, inte de som kommer från sedvanligt håll, det vill säga de som kommer från människor som tror sig veta bättre. Utan de stickord som kommer från människor från de egna leden, det egna partiet. Men jag tror att det är så det måste fungera. Det är lättare att vara vänsterpartist i Botkyrka än i Lidingö. Men det kanske gör det mindre roligt. Man behöver inte lika mycket civilkurage att uttala sin åsikt om man vet att den faller i god eller i alla fall relativt god jord. Men jag tror att vi alla som tillhör Vänsterpartiet i Lidingö har en sak gemensamt. Vi skulle känna oss mer hemma som vänsterpartister i Danderyd än i Botkyrka. För vi vet att vi har vad som krävs. Vi har civilkurage.