Var och tittade på kommunfullmäktige i stadshuset igår. Efter förra månadens åthutning från presidiet angående att teet och kaffet i foajén endast var till för de folkvalda ledamöterna och inte för oss skattebetalare som bekostat kalaset hade jag denna gång med mig egen termos...
Sammanträdet var ungefär som det brukar vara; ett mish-mash av allmänt konsensus, totalt oförstående, konstruerade missförstånd, enstaka intressanta frågeställningar - och människor som njuter av att höra sin egen röst och därför säger samma sak elva gånger istället för en, trots att varken åhörare eller politiska motståndare förmår lyssna med större engagemang den elfte gången än vad man gjorde den första. (Jag har funderat länge på var denna böjelse kommer ifrån och hade till och med en gång en diskussion med en kollega från nämnden om detta beteende möjligen kunde ha sin grund i att sammanträdesarvodet för ordinarie ledamöter i kommunens nämnder och fullmäktige beräknas per timme.)
Men jag har sett det många gånger förut i fullmäktige, det verkar vara mer regel än undantag att man begär ordet flera gånger i samma fråga trots att man inte har något ytterligare att i sak tillföra diskussionen, använder sin replikrätt trots att man egentligen inte har något att svara, begär ordet för att gå fram till mikrofonen och ordagrant upprepa vad någon annan redan sagt. Eller svamlar ur sig långa osammanhängande haranger som lyssnaren har glömt början på när man väl slutar prata. Ibland är det nästan parodiskt när man ser ledamöterna sitta och skruva på sig och man nästan hör hur en del av dem tänker; det här måste jag också få säga, det där vill jag upprepa ännu en gång, nu har alla andra partier lovordat förslaget, det måste jag också göra trots att det inte tillför debatten något och trots att vi om några minuter ändå ska rösta ja till förslaget allihopa...
Den här typen av verbal geggamoja i beslutsfattande organ tar lätt fokus från det man faktiskt debatterar och från de ståndpunkter som väljarna, som väl är dem man främst vänder sig till eftersom man sällan övertygar någon motståndare i fullmäktigedebatten, är där för att få höra och har rätt att få en tydlig och lättföljd debatt om. Ibland undrar man om det är just det som är meningen. Att det snarare handlar om att mot bättre vetande strunta i att förbereda sina inlägg, släppa alla former av röd tråd i diskussionerna och enkla replikskiften där var sida tydligt, genom en representant ur partigruppen, framför sin ståndpunkt i en fråga för att sedan vara tysta och lyssna och endast bemöta nya uppkomna argument för att sedan öppet rösta i frågan - än en barnslig personlig strävan att gång på gång under sammanträdet höra sig själv säga samma sak som tre andra kollegor redan sagt. Det kanske är meningen att debatterna ska vara så svamliga och tråkiga att ingen orkar lyssna färdigt och komma ihåg vad partierna egentligen sa och tyckte? Det vore hur som helst enklare för väljarna om diskussionerna var något mer strukturerade och inläggen något mer förberedda, liksom rensade på onödigt svammel och onödiga upprepningar. Det vore även glädjande om klart&tydligt blev ledord hellre än egocentrism&rundgång.
Det finns ljuspunkter, dock, och ledamöter som ändå lyckats behålla något av den självdistans, humor och retorisk förmåga som behövs för att lyfta en diskussion och hålla debatten levande. Personligen skulle jag vilja ge en liten applåd till Inger Damberg. Inte bara för att hon med total politisk skärpa och detektivliknande(?) undersökningsmetoder och förberedelser är en utmärkt vakthund i den parlamentariska församlingen, som alltid krossar allt motstånd och dåliga ursäkter och inte tvekar att utmana maktmuren i kommunen och lyfta fram de misstankar alla ledamöter har (eller i vart fall borde ha) men inte vågar yttra, utan för att hon med uppriktiga frågor, klockren retorik, humor och vassa repliker både lyckas underhålla och engagera oss lyssnare OCH per rutin lyckas sopa banan med Paul Lindquist och moderaterna och deras dåligt underbyggda förslag eller otydliga argumentation.
En annan ljuspunkt var att flera partier har adopterat vänsterpartiets politik när vi inte längre finns i fullmäktige och till och med citerar oss utan att nämna att det är oss de citerar. Att andra partier nu har gjort våra frågor till sina egna hjärtefrågor är mycket glädjande - det är bara att tacka och ta emot och hoppas att de är lika sugna på att driva och samarbeta kring dessa viktiga frågor när vi är tillbaka i den parlamentariska gemenskapen igen.
Jämfört med förra sammanträdet jag besökte där huvudfrågan verkade vara om Lidingö behöver ytterligare ett systembolag och det på en del förtroendevalda verkade som om bilköerna i centrum på fredagseftermiddagarna var det största problemet i kommunen och Paul, som verkade måttligt intresserad och viftade undan diskussionen, verkade mena att det inte var någon större mening att lägga energi på fler systembolag när det långsiktiga målet för moderaterna (läs Paul) ändå är att man ska kunna köpa sina fredagsflaskor på bensinmacken medan man tankar, framstod gårdagens fullmäktige sammanfattningsvis i vart fall som lite påminde cirkus.
/Ida Luther Näsholm
redaktionen.lidingopolitiken@gmail.com
